Efter att ha varit i skolan och skrivit ihop en ventilering tillsammans med gruppen och en snabb visit hos Bästaste A styrde vi (Bästaste A, jag somnade visst) bilen tillbaka till Katrineholm. Efter lite stillaligande är det dags för Bästaste A att åka hem, men riktigt så blev det inte.

Vi reser oss ur sängen och Anna går på toaletten, precis som hon talar om för småbarnen att man ska göra innan man ska gå ut. I samma veva hugger det till nåt sjukt på höger sida av magen. Jag var snabb på att koppla det till magkatarr och fortsätter mot ytterdörren för att plocka upp reklamen som fortfarande låg kvar på golvet. När Bästaste A är klar på toaletten står jag stel som en pinne och lutar mig mot ytterdörren. Jag lyckas på något sätt ta mig in i sängen för att lägga mig ner och tack och lov så försvinner smärtan lite. Det är INTE magkatarr konstaterar jag snabbt och reser på mig igen för att se om det kommer tillbaka, samtidigt som jag ringer till mamma och frågar hur ett gallstensanfall känns. När jag pratar med henne får jag ont igen och tror seriöst att jag ska dö. Hon säger åt mig att ringa 1177.

Sagt och gjort ringde jag 1177. Sköterskan där frågar lite och efter en stund frågar hon om jag har någon som kan skjutsa mig till akuten eller om hon ska prata med en ambulans. Det är verkligen INTE magkatarr. Som tur var, var Bästaste A kvar och skjutsade mig till akuten. Den längsta bilfärden i hela mitt liv tror jag.

Efter en liten stund i väntrummet får jag komma in på ett rum och en sköterska tar lite prover och ställer en massa frågor. Känns ganska ocoolt att ligga där på britsen och svara på en massa konstiga frågor om min mage inför Bästaste A, men det gick det också. Tillslut kommer en läkare in och trycker mig lite på magen. Det enda som inte tydde på gallsten var att det gick över när jag låg ner. Normalt så brukar patienter med gallsten springa runt britsen.

Fick lite smärtstillande och gjorde det bästa av situationen. Utan Bästaste A hade jag förmodligen legat där och grinat. Haha! Till slut fick jag veta att det hade skickats en remiss för ultraljud och att jag fick åka hem. Recept på smärtstillande fick jag också. Så nu är det bara att invänta en tid för ultraljud och hoppas på att jag slipper fler anfall innan dess.